Konflikter inom Mellanöstern kan inte separeras från dess befolkningars kultur. Sexhundra-talets Arabiska stam-kultur influerade Islam och dess anhängares attityder gentemot icke-muslimer. Idag påverkar manifesterandet av Arabisk kultur och stam-organisation inom Islam allting från familje-relationer och styrelseskick, till konflikter. Medan många diplomater och analytiker ser den Arab-Israeliska motsättningen och konflikterna mellan Muslimer och icke-Muslimska samhälls-grupper genom prismat av politiskt missnöje, så finns rötterna till sådana konflikter lika mycket i kultur och Arabisk stam-organisation.
Stam-organisation och plundrings-expansion
Varje mänskligt samhälle måste etablera ordning om det skall överleva och utvecklas. Arabisk kultur tar sig an säkerhet genom ”balanserad opposition”, där alla medlemmar är delar av en etablerad uppsättning släkt-relaterade grupper, varierande i storlek från riktigt små grupper till riktigt stora. Till dessa grupper har överlåtits ansvaret för försvaret av varje enskild medlem, samt ansvaret för skada som någon medlem tillfogar utomstående. Om det uppstår konfrontation, står familj mot familj, klan mot klan, stam mot stam, konfederation mot konfederation, sekt mot sekt, och det muslimska samhället mot de otrogna. Avskräckningen ligger i balansen mellan opponenterna. Varje potentiell angripare vet att hans mål inte är ensamt och utsatt utan snarare, i alla fall i princip, en formidabel formation i mångt och mycket lika stor som hans egen.
Balanserad opposition är en ”stam-form”[30] av organisation, där en stam är en regional försvars-organisation baserad på decentralisering och själv-hjälp. Stammar fungerar annorlunda än stater, vilka är centraliserade, har politiska hierarkier, och specialiserade institutioner – t.ex. domstolar, polis, skatte-indrivare, och en armé – för att upprätthålla social kontroll och försvar.
För att förstå inflytandet av stam-organisation på utvecklingen av både Arabisk kultur, och, i förlängningen, Islam, behöver man känna till den fundamentala karaktären och dynamiken hos Mellanösterns stam-organisation. En del av en stam-medlems jobb-beskrivning är att maximera både antalet barn och antalet boskaps-djur. Det finns praktiska orsaker till detta: Först, barn hjälper till med arbete. Nomadiserande boskaps-skötsel kräver hårt fysiskt arbete. Arbetare behövs för att utföra många sysslor samtidigt. Familje-medlemmar är mer förpliktigade till gemensamma intressen än individer vilka engagerats för ömsesidighet, eller mot betalning. Stora familjer stärker även politisk ställning. Eftersom teknologin förblir konstant mellan stam-samhällen inom vilket som helst givet område, så är faktorn vilken avgör militär styrka antalet krigare som en individ kan uppbringa. En man som kan sammankalla fem eller sex vuxna söner och ett liknande antal svärsöner för att stödja honom, är en kraft att räkna med. Kulturella värderingar understryker denna betoning på avkomma. En man är inte en man om han inte kan producera barn, och en kvinna är inte riktigt vuxen om hon inte blir mor.
Att maximera boskaps-innehavet är också viktigt. Boskap genererar inkomst av kalvar, produkter och service. De producerar mjölk och kött. Kameler ger hår; får ger ull, och getter genererar botten-ull, vilka alla kan spinnas till garn eller vävas till väskor och täcken, och gethår kan även vävas till täcken som användas till tält-tak. Kameler möjliggör långfärdsresor. Sålda på marknaden ger de pengar att köpa varor för, vilka inte producerats lokalt, t.ex. vapen, köksredskap i metall, te och socker. Deras försäljning ger även möjligheter att köpa odlingsbar mark, bondbyar och förortsvillor. [1]
Det finns också viktiga sociala orsaker till att maximera boskaps-innehavet. Vid giftermål, kompenserar mannens familj hustruns släktingar med boskap. En man med politiska ambitioner bör äga boskap. Slakt av får och getter möjliggör gästfrihet för gäster. [2] Lån eller bidrag med boskap kan även etablera eller förstärka allianser med andra familjer och skapa användbara skuldförbindelser, vilka kan återbetalas med tillhanda-hållande av arbetskraft eller politiskt stöd.
Framgång inom stammen, dock, räknat i utökat antal ättlingar och boskap, belastar betesmarker, vatten-tillgångar och odlingsbar mark. För att anpassa utökade populationer, blir det nödvändigt att expandera stammens resurser genom geografisk expansion, ofta på bekostnad av närboende populationer. Alternativt, så kan vissa stammar tillskansa sig hjordar, betesmarker och vattentäkter genom plundrings-räder. En sådan strategi appelerar ofta till unga stam-medlemmar, vilka ser det som en snabb väg till oberoende och social position. [3] Hur-som-helst, stam-medlemmar är redo att slåss. Deras stam-struktur förstärker känslor av enhet och normaliserar antipati gentemot utanför-stående. Att utmana grannar över territorium och boskap känns inte endast naturligt och rättfärdigat, utan även önskvärt.
Framgång inom stammen, dock, räknat i utökat antal ättlingar och boskap, belastar betesmarker, vatten-tillgångar och odlingsbar mark. För att anpassa utökade populationer, blir det nödvändigt att expandera stammens resurser genom geografisk expansion, ofta på bekostnad av närboende populationer. Alternativt, så kan vissa stammar tillskansa sig hjordar, betesmarker och vattentäkter genom plundrings-räder. En sådan strategi appelerar ofta till unga stam-medlemmar, vilka ser det som en snabb väg till oberoende och social position. [3] Hur-som-helst, stam-medlemmar är redo att slåss. Deras stam-struktur förstärker känslor av enhet och normaliserar antipati gentemot utanför-stående. Att utmana grannar över territorium och boskap känns inte endast naturligt och rättfärdigat, utan även önskvärt.
Att göra räder är ”modus operandi” [31] för plundrings-expansion med tillfångatagande av boskap som första prioritet. Attacker mot den mänskliga befolkningen tenderar att variera enligt det kulturella avståndet hos de inblandade. De som är nära behandlas med ett mått av hänsyn: Män tillåts fly, och kvinnor skadas inte, ej heller skadas bostäder. Bland Beduiner så lämnas ofta kvinnor från andra Beduingrupper med några djur till stöd för deras barn. [4] Men motstånd möts med våld, och skador eller dödsfall leder till blods-fejder. Stammar kan svara på blods-fejder med stora grupper inställda på hämnd. Konflikt kan således eskalera till fullt krig. Förlorare kan fly genom reträtt, och ta sina hushåll och boskap med sig. Detta lämnar territoriet öppet för ockupation av vinnarna.
Begreppet ”heder” genomsyrar raider och plundrings-expansion. Som nummer ett leder uppfyllelsen av kraven enligt släktskaps-solidariteten till ära. Som nummer två vinner neutrala medlare, vilka löser konflikter och återställer fred mellan stam-medlemmar, heder. Som nummer tre ger seger i konflikter mellan släkter, heder. Våld gentemot utomstående är en väl-beprövad väg för de som söker heder. Seger ger heder. Vinnare vinner; förlorare förlorar. Att försöka, utan att lyckas, räknas som ingenting. I Mellanösterns stamkulturer är förlorare föraktade, inte berömda.
Ingenting är mera vanligt förekommande i stam-befolkningarnas historia i Mellanöstern och nord-Afrika än strider mellan stammar, flyttningen av en stam till förmån för en annan, och förflyttningen av de förlorande stammarna ut från sina territorier. Ibland blev de förlorande stammarna beroende av starkare stammar, och kunde med tillåtelse fortsätta utnyttja territoriet, medan andra gånger drog sig den förlorande stammen tillbaks till upp-odlade områden, från vilka de absorberades in till bonde-befolkningen, och förlorade sin stam-tillhörighet. [5]
Medan stam-organisation förenklar förmågan hos Mellanösterns människor att dels försvara liv och egendom, och dels finna en utkomst via boskaps-uppfödning, förenklar den även kontrollen över andra människor och deras resurser. Allians-principen, med de som är närmast mot de mer avlägsna, gäller både inom och utom stammen. Precis som alla medlemmar av en liten släkt är förpliktade att enas och stödja släkten gentemot en annan släkt, så förväntas medlemmarna av en stam enas och stödja stammen vid konflikter med andra. Detta betyder inte att alla medlemmar av en stam ställer upp i ett stort regemente, utan snarare att alla medlemmar ser sig själva som förenade gentemot utomstående, och ställer upp med materiellt stöd om och när det krävs. Stam-solidaritet och balanserad opposition kvarstår som kraftfulla sätt att expandera genom plundring. [6]
Stam-influenser vid uppkomsten av Islam
Det är mot denna bakgrund av stam-interagerande som Muhammeds handlingar bör betänkas. Före Muhammeds upphöjelse, deltog stammarna i norra Arabien i plundringståg och fejder, krigande emellan sig själva om boskap, territorium och heder. Muhammeds genidrag var att förenade de separat kämpande beduin-stammarna till en sammanhållen enhet. Precis som han hade skapat en konstitution av regler under vilka Medina´s befolkning kunde leva tillsammans, så försåg han också alla Araber med en konstitution, vilken hade godkännandet inte endast av Muhammed utan också av Gud. Underkastelse – grundbetydelsen av den Arabiska termen islam – inför Gud och Hans regler, nedskrivna i ”the Qur´an”[32], band samman Arabiska stam-medlemmar i solidaritet, vilka kollektivt blev Umma, sammanslutningen av troende.
Genom att bygga vidare på stam-systemet, ramade Muhammed in en inkluderande struktur inom vilken stammarna hade en gemensam, Guda-given identitet som Muslimer. Detta fyllde stammarna med ett gemensamt intresse och ett gemensamt projekt. Men enhet var endast möjlig genom att utöka den grundläggande stam-principen om balanserad opposition. Detta gjorde Muhammed genom att placera Muslimerna i opposition gentemot de otrogna, och dar al-Islam, landet med Islam och fred, gentemot dar al-harb, landet med de otrogna och konflikt. Han upphöjde balanserad opposition till en högre strukturell nivå, när de nya Muslimska stammarna förenades gentemot de otrognas armé. Beduinernas räder blev helgade till en akt av religiös plikt. Med varje lyckosamt slag emot de otrogna, förenades fler Beduin-stammar med ’the umma.’ När de väl förenats, vände sig Beduin-krigarna utåt och lärde världen betydelsen av Jihad, vilket somliga akademiker idag säger endast betyder ansträngning, men i sammanhanget tidiga Islamiska texter och teologiska debatter, var förstått som heligt krig.
Araberna utmanade och slog Bysans i norr och Persien i öster med blixtsnabba attacker, då de båda var försvagade av upprepade krig med varandra. Dessa förbluffande segrar följdes snart av segrar över Kristna och Judiska populationer i Egypten, Libyen och Maghreb (länderna norr om Sahara) och, i öster, central-Asien och Hindu-befolkningen i norra Indien. Inte nöjda med dessa segrar, invaderade och underkuvade Arabiska styrkor en stor del av det Kristna Spanien och Portugal och hela Sicilien. Sedan Romarriket hade världen aldrig skådat sådan kraft och omfång. Nästan alla föll för svärden hos de Muslimska styrkorna.
Erövring av vidsträckta länder, stora populationer, och avancerade civilisationer är en blodig och brutal uppgift. De flesta redovisningarna av Islamsk historia glider över erövringarna, som om de vore vänskapliga övertaganden utförda till allas belåtenhet. Antropologen Charles Lindholm vid Boston University skrev t.ex., ”Den Muslimska uppfattningen om jämlikhet mellan alla troende slog an en sträng hos de vanliga människorna i kungarikena, vilka åtminstone teoretiskt, befriades från sin låga status genom den enkla akten av konvertering. Uppkomsten av Islam var både en ekonomisk och social revolution, vilken erbjöd nya rikedomar och ny frihet till de områden den assimilerade under fanan av ett universellt broderskap, guidat av budskapet från Allah´s profet”. [7] Den kanske var den bästa av alla möjliga världar, så länge som man inte var en av de dräpta, förslavade, expropierade, undertryckta och degraderade.
Det finns några rapporter vilka beskriver den Islamiska erövringen mer rakt på sak. Andrew Bostom, en assisterande professor i medicin vid Brown University vilken gav ut en samling käll-beskrivningar av Jihad, tillhandahåller långa citat från framträdande Islamska auktoriteter, antika såväl som moderna, vilka bekräftar kravet på alla muslimer att utkämpa heligt krig mot de otrogna. [8]
De Arabiska och Islamiska erövringarna var inte olika stam-räder mot avlägsna, oskyddade befolkningar, men på en mycket större skala. Ett av de mest framträdande karaktärs-dragen hos det Arabiska imperiet var förslavandet av de undertryckta befolkningarna. [9] Under erövringarna blev männen vanligtvis slaktade medan kvinnorna och barnen togs till slaveri. Muslimska erövrare skonade män som frivilligt konverterade, men förslavade ändå deras fruar och barn. Inom erövrade områden tog Muslimska trupper ofta barn från föräldrarna, medan det i periferin var normalt att göra räder efter slavar.
Bostom och andra forskare tillhandahåller historiska berättelser om sådan Jihad. [10] En Grekiskt Kristen berättelse beskriver den Arabiska invasionen av Egypten som ”skoningslös och brutal.” Inte endast dödade de Muslimska angriparna kommendanten över de Byzantinska trupperna och hans kollegor, men de lade också inför svärdet alla de som gav upp, inklusive gamla män, spädbarn och kvinnor. [11] Liknande slakter inträffade över hela Palestina och Cypern. Muslimska trupper var speciellt brutala mot icke-muslimska religiösa institutioner. Under Kalifatet av Harun-al Rashid, blev många Kristna munkar dödade. En Muslimsk historiker uppskattar att Arabiska styrkor förstörde 30 000 kyrkor över hela Egypten, Syrien, och andra centrala områden. [12] En Armenisk historiker rapporterade att, efter ett uppror år 703, invaderade general Muhammad bin Marwan provinsen och massakrerade och förslavade befolkningen. Han skrev ett brev till de styrande, där han gav garantier om säkerhet i utbyte mot kapitulation. De gav upp, varpå de Arabiska inkräktarna stängde in dem i kyrkor och brände dem levande. [13]
Medan skribenter idag avbildar den Muslimska civilisationen i det medeltida Spanien som tolerant, skrev en Muslimsk general i Granada under det sena 1200-talet att ”det är tillåtet att sätta eld på fiendens marker, hans förråd av säd, hans dragdjur, om det inte är möjligt för Muslimer att ta hand om dem.” Han rådde ytterligare till att rasera städer och göra allt för att ruinera icke-muslimer. [14] Muslimska generaler införde liknande praxis i Afganistan och Indien.
Stam-medlemmar kan behandla icke-medlemmar med förakt. Stam-identitet sammansmälter i opposition till ”de andra.” Vanliga Muslimska attityder gentemot icke-muslimer speglar inflytandet från dessa stam-värderingar. De historiska bevisen för nedbrytningen av Kristna och Judiska dhimmi (underkuvade religiösa minoriteter) inom Muslimska områden är överväldigande, både i kvantitet och nästan samstämmiga i det väsentliga. Mycket finns dokumenterat i Bat Ye´or´s Islam and Dhimmitude; where Civilizations Collide. [15] I tusen-talets Al-Andalus, till exempel, uttryckte Abu Ishaq, en vid tiden välkänd Arabisk poet och jurist, indignation över närvaron av en Judisk minister i härskaren vid Granada´s domstol. Han argumenterade för att de Muslimska ledarna skulle ”placera judarna tillbaka där de hörde hemma, och reducera dem till de lägsta av de lägsta... betrakta det inte som ett brott mot tron att döda dem.” Inte långt efter hans anmodan, slaktade lokala invånare ungefär 5000 judiska Granada-bor. [16] Sådana känslor var inte undantag eller begränsade till tid och rum. Den Egyptiske presidenten Anwar Sadat talade i nära liknande termer som Abu Ishaq, när han den 25 April 1972 deklarerade, ”[Judarna] skall återvända och bli som Koranen sade om dem: ’dömda till förödmjukelse och misär.’ ...Vi skall skicka tillbaks dem till deras forna status.” [17]
Arabiska Muslimer underkuvade ofta sina icke-Muslimska bröder över vidden och bredden av den Muslimska världen. Spanjoren Badia y Leblich reste i Marocko vid slutet av åttahundra-talet som Muslim vid namn Ali Bey och beskrev att Judar där var ”i det mest ynkliga tillstånd av slaveri.” [18] William Shaler, Amerikansk konsul i Algeriet från 1816 till 1828, beskrev Judarna i Algeriet som ”ett mycket förtryckt folk,” inte ens tillåtna att motstå någon form av våld från en Muslim, och föremål för utskrivning till hårt arbete utan förvarning. [19] Samtida krönikörer beskrev Judarna i Tunis och Benghazi på liknande sätt. [20]
Sådan behandling är rotad i den Muslimska tron att Islam var Gud´s ord och Gud´s väg, och varje annan religion eller tro var falsk. Muslimer tror att Judendom och Kristendom har blivit efterträdda av Islam. Alla icke-Muslimer var otrogna som skulle foga sig under Islam. Judar och Kristna skulle tillåtas leva som underlägsna och underordnade, dhimmis, men med obligatorisk, lagstödd förnedring; andra otrogna, som Hinduer och hedningar, kunde välja mellan konvertering till Islam och döden, även om många Muslimska erövrare i realiteten valde att dra ekonomisk fördel från deras slaveri.
Den teologiska grunden för det Arabiska imperiet var överhögheten av Islam, och kravet på varje Muslim att främja dess dominans. [21] Relationen mellan Muslimer och icke-Muslimer är således definierad av Islamsk doktrin, som en av överhöghet gentemot undergivenhet och av ändlös konflikt ända tills den lyckade erövringen av icke-Muslimerna inträffat.
Islam speglar också stam-åsikter om heder vad gäller kvinnor. Inom det Arabiska stam-samhället i vilket Muhammed föddes, var kvinnors reproduktions-förmåga nödvändigt för släktens styrka. Förmågan hos släkten att fördela kvinnor dit de behövdes mest av strategiska orsaker, t.ex. endogamiskt för att bidra med antalet ättlingar, eller exogamiskt för att etablera eller vidmakthålla en allians, krävde lydnad. Den närgående uppmärksamheten hos grupp-medlemmar på det sexuella beteendet hos kvinnor speglar inte endast en angelägenhet om att uppfylla samhällets normer, utan även ett intensivt egen-intresse i status-tävlan och sättet på vilket olika grupper kan stiga eller sjunka.
Men har Muslimer fört med sig åsikter uttryckta på trettonhundra-talet (vår tideräkning) till idag? Här bidrar antropologer till diskussionen. E.E.Evans-Pritchard, senare professor i social-antropologi vid Oxford University, hade nära kontakt med Beduinerna i Libyen under andra världskriget. I sina studier över östra Libyen, sammanfattade i The Sanusi of Cyrenaica, observerade han att Beduinerna såg det som sitt speciella religiösa ansvar att utföra heligt krig, Jihad, och lämna till andra att be och studera ’the Qur´an.’ [22] När Italienarna invaderade Libyen tidigt på nittonhundra-talet , var Beduinerna i Cyrenaica ovilliga att acceptera Italienarna som regenter under några omständigheter, oavsett hur generösa de än var. Även om Beduinerna var kraftigt underlägsna vapenmässigt, valde de att strida under decennier tills de blev nästintill utrotade.
Från en politisk synvinkel, höjde Islam stam-samhället till en högre, mer inkluderande nivå av integration. Men den var inte kapabel att byta ut den centrala principen hos stammens politiska organisation. Att rama in Muslimer i opposition till de otrogna bevarade den balanserade oppositionen. Såsom hos stam-släkter, blev anknytning och lojalitet definierade genom opposition.
Den grundläggande stam-inramningen med ”oss mot dem” kvarstår inom Islam. Begreppet ”min grupp, rätt eller fel” existerar inte, därför att frågan om rätt eller fel kommer aldrig upp. Lojalitet är med ”min grupp,” punkt slut, alltid definierad gentemot ”de andra.” En övergripande, universell, inkluderande konstitution är inte möjlig. Islam utgör ingen konstant referent, utan snarare, liksom varje nivå inom stammens politiska organisation, är den betingad. Människor agerar politiskt som muslimer endast när de befinner sig i opposition till otrogna. Bland Muslimer mobiliserar sig människor på en sekteristisk bas, som Sunni gentemot Shi´a. Bland Sunni, mobiliserar människor sig som Karim-stammen gentemot Mahmud-stammen; Inom Karim-stammen mobiliserar sig människor enligt dem de befinner sig i opposition gentemot: stam-sektion gentemot stam-sektion; släkt gentemot släkt o.s.v.
Den strukturella delnings-benägenheten hos stam-uppbyggnaden gör social sammanhållning svår. Lojalitet placerar människor och grupper i opposition gentemot varandra. Det finns ingen universell referens som kan inkludera alla partier. Oppositionalismen blir då den kulturellt tvingande nödvändigheten. Medan stam-systemet baserat på balanserad opposition effektivt stödjer decentraliserade nomader, så hindrar det social integration och utesluter civil fred baserad på avgöranden av dispyter genom lagenlig bedömning på lokal nivå.
Islam´s blodiga gränser.
Vad innebär detta idag? Stammens uppfattning om balanserad opposition har djupgående innebörd för moderna konflikter. Den Arab – Israeliska debatten är polariserad och nästan vartenda ’faktum’ bestrids av den motstående sidan. Alltför ofta, dock, fokuserar Västerländska akademiker, journalister och beslutsfattare på debatten utan referenser till hur Arabisk kultur formar och påverkar konflikten.
En utomstående observatör utan förkunskaper om den Arab-Israeliska konflikten skulle finna det omedgörliga avvisandet av Araber gentemot Israeler vara förvirrande. Det vore svårt att föreställa sig varför Araber vilka kämpar för att komma överens sinsemellan inte skulle se med entusiasm på grannar som kunde och skulle assistera dem med att förbättra sina omständigheter. Den Arabiska situationen, jämförd med Israels, är ruggig. På alla livets områden, utom religionen, har Arabiskt samhälle och kultur avtagit i betydelse och inflytande. I global konkurrens med andra samhällen och kulturer har Araber varit förlorare under århundraden. Israel, å den andra sidan, är en parlamentarisk demokrati med etablerade civilrättsliga friheter. Det är kanske den mest multietniska och multikulturella staten i världen, eftersom den har samlat judar från Världens alla hörn. Den har också accepterat och, änskönt ofullkomligt, inkorporerat en stor population av Arabiska beduiner och Palestinska Araber, både Muslimska och Kristna. Israelisk vetenskap och teknologi lämnar viktiga bidrag till medicin och hög-teknologi. IBM och Intel har vardera tre forsknings- och utvecklings-centra i Israel, medan Microsoft och Cisco systems har byggt sina enda anläggningar utanför U.S.A. där. Motorola har sin största forsknings- och utvecklings-avdelning i Israel. Israelerna är nära kusiner till Araberna. Hebreiska och Arabiska är båda Semitiska språk. Och, även religiöst, är Judarna ett gemensamt ”people of the Book.”[33]
I stället för att acceptera något bidrag från Israel – till och med Arab-stater med fredliga relationer till Israel vägrar, till exempel, att acceptera katastrof-hjälp från den Judiska staten – så är det Arabiska avståndstagandet närapå absolut. Fyra faktorer bidrar till Arabiskt avvisande: (1) Motsatta materiella intressen, (2) användande av Israel som en yttre fiende av Arabiska ledare för att skingra internt missnöje, (3) Arabiska organisatoriska principer baserade på opposition, och (4) den utmanade hedern hos Araber. Dessa två sista faktorerna är kanske de viktigaste. Inte av en tillfällighet, ty de härstammar ifrån Arabisk stam-kultur och är nu inkorporerade som generella principer i Arabisk kultur.
Motsatta materiella intressen – som t.ex. över mark och vatten – är viktiga, men de är vanliga överallt där människor lever tillsammans. Sällan leder de till omedgörlighet. Arabiska ledares skingrande av internt missnöje utåt gentemot Israel är också viktigt. Men det är den balanserade oppositionen hämtad från stam-kulturen som påverkar fientligheten mest. Det Arabiska ordspråket, ”Jag mot min bror, jag och min bror mot min kusin, jag, min bror och min kusin mot hela världen”, gäller för sant. Tag t.ex. situationen i Libyen under åren innan första världskriget: Före Italiens invasion av Libyen 1911, slogs Arabiska Beduiner där emot Turkiska herremän. Men, istället för att förhålla sig neutrala eller ansluta sig till Italienarna, gjorde Beduinerna istället gemensam sak med sina religions-gelikar emot Italienarna. För i mångt och mycket samma orsaker förenar sig Araber idag i fientlighet gentemot icke-Araber , för att inte säga icke-Muslimer. I konflikten med Israel är den mest grundläggande Arabiska sociala principen solidaritet med den närmare i opposition till den avlägsnare. ”Rätt” och ”fel” står i relation till ”min grupp” (alltid rätt) och ”den andra gruppen” (alltid fel). Den underliggande moralen är att man måste alltid sträva efter att främja sin egen grupp och motarbeta den andra gruppen.
För Arabiska Muslimer som konfronterar Judar, är oppositionen mellan dar al-Islam, Islam´s land, och dar al-Harb, de otrognas land. Muslimerna är nödgade att främja Guds sanna väg, Islam, när de konfronteras med den nesliga falska Judiska religionen. Islamsk doktrin säger att alla icke-Muslimer, vare sig de är Kristna, Judiska dhimmi eller hedniska otrogna, måste vara undergivna Islam. Judar är enligt Koranens doktrin underlägsna tack vare deras falska religion och får inte tillåtas vara jämlika med Muslimer. För Muslimska Araber så är högfärden hos Judarna som etablerar en egen stat, Israel, på territorium erövrat av Muslimer och, ända sedan Muhammed, under Muslimsk kontroll, skandalös och oacceptabel. Fouad Ajami vid Johns Hopkins University, expert på Arabisk politik, förklarar; ”Under det moderna täcket kvarstod de äldre realiteterna av sekter, etnicitet, och kravet från klanerna.” [23] Det finns inget sätt, inom denna struktur, att nå bortom Araber-gentemot-Israeler och Muslimer-gentemot-Judar opposition, och etablera ett gemensamt intresse, bortsett från en oförutsedd attack på både Araber och Israeler av någon ännu mer avlägsen grupp. Inom detta ramverk av opposition, är det omöjligt att söka eller se gemensamma intressen eller gemensamma möjligheter. Israel kommer alltid att vara den fjärran ”andre” som skall motarbetas och om möjligt, besegras.
En naturlig följd-princip, också med rötter i Arabisk stam-kultur, är heder. Arabisk heder består av krigarens succé i konfrontation med utomstående. Endast segraren har heder. Ju mer besegrade förlorarna är, ju större är segrarens heder. Som Ajami observerar, ”triumf kommer sällan med nåd eller måttlighet” , i den Arabiska världen. [24] Araber får lära sig, och många har tagit det till sig, att heder är viktigare än förmögenhet, rykte, kärlek och till och med död. Inpräntad med en sådan känsla, befinner sig dagens Arab i en ohållbar situation; I jämförelsen mellan deras senaste historia och de ärofyllda åren under Muhammed, så kan Araberna endast se nederlag följt av nederlag. Först kom sammanbrottet av den Arabiska solidariteten och krig mellan Araberna själva, sedan erövrade de Turkiska Ottomanerna regionen. Nedgången och fallet av Ottomanerna ledde till erövringen och ockupationen av nästan all Arabisk mark av Europas Kristna. Till och med deras framgångsrika anti-koloniala kamp vändes till tomma segrar med Arabiska populationer överlämnade till makthungriga ledare, sadistiska despoter eller religiösa fanatiker.
Vilken heder kan hittas i nederlag och förtryck? Och vilken självrespekt kan Araber hitta utan heder? I en värld av nederlag och misslyckande, kan heder endast hittas i motstånd. Arabisk självrespekt kräver att hedern blir rättfärdigad genom upprättstående och krigande, oavsett kostnaden. I en intervju år 2006 frågade Pierre Heumann, en journalist vid den Schweitziska tidningen Die Weltwoche, Al-Jazeera´s chefredaktör Ahmed Scheikh om fiendeskapet gentemot Israel är motiverat av själv-känsla. Scheikh förklarade, ”Exakt. Det är för att vi alltid förlorar mot Israel. Det gnager i människorna i Mellanöstern att ett sådant litet land som Israel, med endast omkring 7 miljoner invånare, kan besegra den Arabiska nationen med dess 350 miljoner. Detta sårar vårt kollektiva ego. Palestina´s problem finns i generna hos varenda Arab.” [25] Den Libanesiska poeten Khalil Hawi uttrycker ekot av ett liknande tema i sin volym från 1979 Wounded Thunder, i vilken han sörjer Arabernas misslyckande att besegra Israel. ”Hur tung är skammen,” frågar Hawi. ”Bär jag den ensam?” [26]
Dessa fyra faktorer – försvaret av heder, segmenterad opposition, transferens av missnöje utåt, och motsatta materiella intressen – kämpar till förmån för alienation mellan Araber och Israeler och det ihärdiga avståndstagandet hos Araberna. De två kulturella faktorerna – heder och opposition – är influenser vilka är djupt rotade i Arabisk karaktär. Vad som framstår som rimligt för Västerlänningar, verkar inte rimligt för Araber. Sådan är makten hos kultur.
Konflikten mellan Araber och Israeler, Muslimer och Judar, är inte den enda stora konflikten mellan Muslimer och andra. Tvärtom, militära strider längs gränserna till länder som domineras av Muslimer är genomgripande. Samuel Huntington, en statsvetare vid Harvard, observerade, ”Den överväldigande majoriteten av gräns-konflikter ..... har inträffat längs den halv-månformade gränsen som löper genom Eurasien och Afrika, vilken separerar Muslimer från icke-Muslimer. Medan kampen mellan civilisationer på makro-skala, eller global nivå av världs-politik, förs mellan Västvärlden och den övriga världen, så förs den på mikro-skala eller lokal nivå mellan Islam och de andra”. [27] Bland konflikterna som räknas upp av Huntington finns de mellan Bosnier och Serber, Turkar mot Greker, Turkar mot Armenier, Azerbaidjaner mot Armenier, Tatarer mot Ryssar, Afghaner och Tadjiker mot Ryssar, Uigurer mot Han-kineser, Pakistaner mot Indier, Sudanesiska Araber mot syd-Sudanesiska Kristna och animister, och nord-Nigerianska Muslimer mot syd-Nigerianska Kristna.
Faktiskt, överallt längs med omkretsen av det Muslim-styrda området har Muslimer problem i att leva i fred med sina grannar. Muslimer kanske endast utgör en femtedel av hela världens population, men under detta årtionde och det förra har de varit långt mycket mer inblandade i våldsamheter mellan befolknings-grupper än någon annan befolkning i någon annan civilisation.
Ledarskap
Muslimska Mellanöstern-länder från Marocko till Iran är diktaturer. Ingen stat är rankad som ’fri’, och några, som t.ex. Egypten, Iran, Libyen, Tunisien, Saudi-Arabien och Syrien är rankade ’icke fria’, den lägsta kategorin. [28] Arab-staternas och Iran´s benägenhet för diktatur har också sina rötter i stam-kultur. Det finns en inbyggd konflikt mellan bönder och nomader. Bönder är stilla-sittande, bundna till sitt land, vatten och skördar, medan stam-medlemmar är nomader, vilka rör sig mellan avlägsna regioner. Bönder tenderar att vara tätt koncentrerade i vattenrika områden omkring floder eller bevattnings-system, medan boskapsskötande stam-medlemmar å andra sidan är tunt utspridda över slätt-landskap, öknar och berg.
För statsledare är odlare sårbara och tacksamma måltavlor, som inte kan fly utan att offra sitt levebröd. I jämförelse med odlande bönder är boskaps-skötande nomader mycket mindre mottagliga än odlare för statens enträgenhet. Både deras huvudsakliga kapital-resurs, boskap, och deras bostäder är mobila. Medan jordbruk följer ett strikt schema av plantering och bearbetning, kräver nomad-livet konstant besluts-fattande och initiativ, vilket ingjuter egensinnighet och oberoende. Rörlighet och guerilla-skicklighet gör stam-medlemmar mindre påverkbara än bönder för stats-kontroll. Stater kämpar med att utöva effektiv kontroll över nomaderna. Statens myndigheter har dock inte alltid en försynt och förlikande attityd när de tar itu med stammar. Ottomanerna tenderade att vara lite mer strikta i sitt eget hemland. Om stammar i Anatolien bedömdes bli alltför oberoende, svarade myndigheterna hårt. Ottomanska myndigheter lät med tvång bosätta oregerliga stammar, och under 1920-talet och 1930-talet i nuvarande Iran, lät Reza Shah[34] tvångsbosätta nomadiska stammar i byar – Qashgai och Basseri i sydväst, Lurer i väster, Kurder i nordväst, Turkmener i nordost och Balucher i sydost. [29] När ockuperande Brittiska tjänstemän avsatte Reza Shah 1941, återgick många stam-medlemmar dock till ett nomadiserande liv.
För att stater skall kunna behålla kontroll över och exploatera produktionen hos sina underlydande, måste de omforma stam-medlemmarna till bönder. Regeringar kan inte utmäta skatter och rekrytera soldater från stam-medlemmar, men det kan de från stilla-sittande populationer. Bönder är socialt fragmenterade därför att staten har monopoliserat ansvaret för kollektivt agerande. Snabb-spola framåt till den moderna tiden. Denna stam-dynamik leder till diktatur. Diktatur inträder via två huvudsakliga vägar: i vissa samhällen måste politiska ledare använda tvång för att dämpa de centrifugala krafterna inneboende i stam-kulturen. I länder som t.ex. Libyen eller vissa Persiska Gulf-emirat, är stammarna inkorporerade i nationella regeringar. Stam-ledarskapet övergår i regerings-strukturen. Framstående stam-personligheter blir regionala om inte nationella eliter. På det ena eller andra sättet tar stela regerings-strukturer form.
Slutsatser
Vilken roll spelar stam-organisation och kultur i Mellanösterns nutida liv? Är det möjligt att påstå att stammar i mellanöstern företrädesvis är av historiskt intresse med litet inflytande över moderna samhällen i mellanöstern, i alla fall utanför staten? När allt kommer omkring, så finns etablerade stats-organisationer i mellanöstern med regeringar, byråkratier, polis, domstolar, arméer och politiska partier. Om stater i mellanöstern är utvecklade länder med moderna institutioner, så borde det vara enkelt att anta att inflytandet från stammar, stammens liv och stam-kultur är minimalt eller icke-existerande. Det borde sedan följa att argumentet för att mellersta österns kultur är uppfylld av stam-kultur och stam-organisation, samt att balanserad opposition finns inom många aspekter av nutida liv i mellanöstern, måste bli avsevärt nedtonat eller avfärdat helt och hållet. Samhällen i mellanöstern är dock inte ”moderna” i den meningen som Europeiska eller Amerikanska samhällen är. Stam-känslan regerar ännu. Dess inflytande över Islam genomsyrar även de mest kosmopolitiska Arab-staterna, även om stam-influenserna som det värnas om i religionen vilken Muhammed anslöt sig till eller uppenbarade, nu nästan fjortonhundra år senare, är glömda. Förvisso är det så att om inte Islam, oavsett dess många dimensioner och komplexiteter, hade införlivat den balanserade oppositions-strukturen hos stam-samhället vilken den försökte överbrygga, är det tveksamt om den någonsin hade blivit så accepterad och framgångsrik som den blev.
Philip Carl Salzman är författare till Culture and Conflict in the Middle East (Amherst, N.Y.: Prometheus Books, 2007), på vilken detta utdrag är baserat.
[1] Fredrick Barth, Nomads of South Persia (Oslo: Oslo University Press, 1961), pp. 98, 104-11.[2] William Lancaster, The Rwala Bedouin Today (Prospect Heights, Ill.: Waveland, 1997).[3] Ibid.[4] Louise Sweet, "Camel Raiding of North Arabian Bedouin: A Mechanism of Ecological Adaption,"American Anthropologist, 67 (1965): 1132-50; William Irons, "Livestock Raiding among Pastoralists: An Adaptive Interpretation," Papers of the Michigan Academy of Science, 50 (1965): 393-414; Lancaster,The Rwala Bedouin Today, p. 141.[5] E.E. Evans-Pritchard, The Sanusi of Cyrenaica (Oxford: The Clarendon Press, 1949); Emrys L. Peters, The Bedouin of Cyrenaica: Studies in Personal and Corporate Power (Cambridge: Cambridge University Press, 1990).[6] Marshall Sahlins, "The Segmentary Lineage: An Organization of Predatory Expansion," American Anthropologist, 63 (1961): 322-43.[7] See, for example, Charles Lindholm, The Islamic Middle East, rev. ed. (Oxford: Blackwell Publishing, 2002), p. 79.[8] "Part 3: Muslim Theologians and Jurists on Jihad: Classical Writings," in Andrew Bostom, ed., The Legacy of Jihad: Islamic Holy War and the Fate of Non-Muslims (Amherst, N.Y.: Prometheus Books, 2005), pp. 141-248.[9] Andrew Bostom, "Part 2: Jihad Conquests and the Imposition of Dhimmitude—A Survey," in Bostom, The Legacy of Jihad, pp. 86-93.[10] "Part 6: Jihad in the Near East, Europe, and Asia Minor and on the Indian Subcontinent," pp. 383-528, "Part 7: Jihad Slavery," pp. 529-88, "Part 8: Muslim and Non-Muslim Chronicles and Eyewitness Accounts of Jihad Campaigns," pp. 589-674, in Bostom, The Legacy of Jihad; P.M. Holt, Ann K. S. Lambton, and Bernard Lewis, eds. The Cambridge History of Islam (Cambridge: Cambridge University Press, 1970); David Cook, Understanding Jihad (Berkeley: University of California Press, 2005); Efraim Karsh, Islamic Imperialism (New Haven: Yale University Press, 2006).[11] Demetrios Constantelos, "Greek Christian and Other Accounts of the Muslim Conquests of the Near East," in Bostom, The Legacy of Jihad, p. 390.[12] Ibid., p. 393.[13] Aram Ter-Ghevondian, "The Armenian Rebellion of 703 against the Caliphate," in Bostom, The Legacy of Jihad, p. 412.[14] C.E. Dufourcq, "The Days of Razzia and Invasion," in Bostom, The Legacy of Jihad, pp. 419-20.[15] Madison: Fairleigh Dickinson University Press, 2002.[16] David G. Littman and Bat Ye'or, "Protected Peoples under Islam," in Robert Spencer, ed., The Myth of Islamic Tolerance (Amherst, N.Y.: Prometheus Books, 2005), p. 93.[17] The Jerusalem Post, Feb. 24, 1995.[18] Travels of Ali Bey in Morocco, quoted in Littman and Ye'or, "Protected Peoples under Islam," p. 99.[19] An 1826 report by Shaler, quoted in Littman and Ye'or, "Protected Peoples under Islam," p. 101.[20] Littman and Ye'or, "Protected Peoples under Islam," p. 102.[21] Bat Ye'or, Islam and Dhimmitude: Where Civilizations Collide (Madison: Fairleigh Dickinson University Press, 2002), pp. 40-1.[22] Evans-Pritchard, The Sanusi of Cyrenaica, p. 63.[23] Fouad Ajami, The Dream Palace of the Arabs (New York: Vintage, 1999), p. 155.[24] Ibid., p. 134.[25] Pierre Heumann, "An Interview with Al-Jazeera Editor-in-Chief Ahmed Sheikh," World Politics Review, Dec. 7, 2006.[26] Ajami, The Dream Palace of the Arabs, p. 97.[27] Samuel Huntington, The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order (New York: Simon & Shuster, 1996), pp. 254-8.[28] "2007 Subscores," Freedom in the World (Washington, D.C.: Freedom House, 2007), accessed Sept. 28, 2007.[29] Hassan Arfa, Under Five Shahs (London: John Murray, 1965), p. 253-7.
[30] En stam är uppbyggd av flera klaner. Flera stammar bildar en folkgrupp. Ö.a.
[31] Modus Operandi = tillvägagångs-sätt Ö.a.
[32] The Qur´an = Koranen Ö.a.
[33] People of the Book = Bibelns folk, människor vars religion grundar sig på Bibeln. Ö.a.
[34] Reza Shah Pahlavi (1878-1944) tog makten i Iran 1924 och krönte sig själv 1926 till ’Shah av Iran’. Ö.a.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar